När vi bestämde oss för att renovera vår innergård

Jag har varit ordförande i min bostadsrättsförening i snart 15 år. Förra vintern tog vi det bästa beslutet under hela min ordförandeperiod och under de 12 år som jag satt som vice innan. Vi bestämde oss för att, en gång för alla, rusta upp och renovera vår innergård. Och det var på tiden.

Det hade gått så långt att man nästan glömde bort att det faktiskt är möjligt att bygga om. I så många år har den stått och förfallit. Blivit till ett förvaringsutrymme för cyklar, sopkärl och leksaker. De ytor som från början varit till för att grilla och umgås har nu vuxit igen, och det är inte ett dugg inbjudande att slå sig ner där längre. Vi blev vana vid det. Vi förlikade oss med tanken på att vår gård hade sett sina glansdagar redan. De flesta av oss som bor här i huset har levt här mer än halva livet, och det är sällan någon ny flyttar in. Men det skedde på hösten för snart två år sedan, då Patrik och Helene flyttade in högst upp i D-trapphuset.

Helene var en frisk fläkt. Hälsade och var trevlig mot alla och beslöt sig omedelbart för att bli en del i styrelsen, bland oss gamla stofiler. Under första mötet skrev hon på tavlan ”Renovera innergården?!”. Vi såg på varandra. Kanske skämdes vi lite eftersom gården varit en elefant i rummet under så lång tid. Många av gubbarna harklade sig. ”Om vi väljer att renovera innergården skulle vi kunna ha stans finaste plats” sa hon. Ingen sa något, men alla lyssnade. Hon presenterade sina planer, och ritade upp hur hon hade tänkt att det kunde se ut. Plats för barn och lek, plats för ”Yogatöntar som jag” (som hon sa) och plats för umgänge. ”Vi vill lära känna er på gården i vår och sommar!”. Stig, som varit sekreterare så länge jag suttit som ordförande, tog till orda. ”Jo, men nu ska vi ju bygga om bastun förstår du”. Helene replikerade snabbt. ”Bastun fixar jag och Patrik, det är inga problem. Så länge vi klubbar igenom för att renovera innergården.”. Vi såg på varandra, och efter ett tag höjde jag min ordföranderöst. ”Den som är för räcker upp en hand”.

1,5 år senare skriver jag detta inlägg från vår nya, renoverade innergård. Det blev inte som Helene hade trott. Det blev ungefär 10 gånger bättre. Vi är så otroligt nöjda över arbetet som hantverkarna gjorde, och att vi nu har en plats att mötas på igen.

Tänk vad lite förnyelse kan göra, om man bara vågar ta språnget!