Hundkex och sambons hund
Jag har aldrig någonsin i mitt liv ägnat en tanke åt hundkex. Varje gång jag har kommit in till hyllan i mataffärer där hundkex finns inser jag att jag har kommit fel. Jag vänder på klacken omedelbart. Ingen i min närhet har haft hund heller, så hundkex har inte direkt funnits på radarn. Ingen gammal släkting eller kusin har haft hund. Inga klasskamrater eller någonting sånt. Ja, ni fattar grejen – Hundar har inte varit en stor del av mitt liv.
Nu har jag äntligen träffat någon jag tycker mycket om. Efter några år av singelliv skulle det nu vara dags igen. Vi har flyttat ihop och vi stormtrivs med varandra. Sedan är det den där lilla detaljen med att personen i fråga har hund. Inte nog med det. Hunden i fråga är inte särskilt förtjust i mig. Varje gång jag närmar mig min nya kärlek så morras det från ett mörkt hörn i rummet. Missförstå mig inte, det handlar inte om en särskilt stor best. Tvärtom är det en väldigt liten men mycket kaxig sak vi har att göra med. Hon gillar inte mig och jag kan inte säga att jag är överförtjust i henne heller. Ja, fram till dess att jag upptäckte hundkex då förstås. Det är vad detta ska handla om.
Jag kom hem till en människotom lägenhet där jag möttes av ett svagt morrande. Jag var inte välkommen hem tydligen. Sura miner direkt. Jag gick till köket för att göra lite gröt. När jag öppnade skåpet föll det ut ett par hundkex från en liten låda. När de föll till marken slutade morrandet och små tassar började röra sig snabbt mot köket. Jag hoppade upp på bänken. Tänkte att man inte vet riktigt vad hon ska göra när hennes rättmätiga ägare inte är hemma. Hon kom in, stannade i dörren och tittade mot hundkexen på golvet. Sedan tittade hon på mig, som om hon bad om lov. Ja, det gjorde hon bannemej. Hon bad mig om lov för att få äta hundkex. Jag hasade mig försiktigt ner från bänken, fortfarande med ögonen fast i henne. Jag plockade upp ett hundkex, viftade lite på det och kastade sedan iväg det in mot hallen. Jag stängde dörren till köket och väntade sedan på att sambon skulle komma hem.
Jag visste det inte då men den där gesten, med ett ynka hundkex, skapade ett oslagbart band mellan mig och hunden.