Micke som jobbar med asfalt i Stockholm

Minns ni mitt förra inlägg? Inlägget som handlade om hur jag bytte yrkesbana och riktade in mig på att arbeta med asfalt i Stockholm? För er som inte minns ska jag börja med att färska upp minnet:

Jag vandrade på stan och kände mig uttråkad. Jag kände ingen glädje åt arbetet, kände att alla relationer krånglade och – kanske värst av allt – jag hade sett klart på alla Netflix-serier som fanns att tillgå. Denna känsla hade jag när jag gick nere på stan, och då var det ändå lördag. Sedan, mitt i all tristess och mitt på Drottninggatan, sprang jag på en gammal klasspolare. Micke, han som var bäst i höjdhopp som jag har berättat om förr. Micke sysslade numera med asfalt i Stockholm. Inte helt olik den bransch jag valt med andra ord. Han sa att han stromtrivdes och frågade sedan vad jag ägnat livet åt de senaste åren. Jag berättade och var helt öppen med min jobb-ångest. Micke berättade då att man tydligen planerade att utvidga verksamheten på företaget i Stockholm där han jobbade med asfalt.

”Personalen vet ingenting än dock, så egentligen får jag inte säga något förrän det är klart” förklarade han. Jag svarade, korkad och uttråkad som jag var: ”Men hur kan du veta det om inte personalen har fått reda på att ni ska jobba mer med asfalt i Stockholm?”. Micke tittade förundrat på mig och var tyst i ett par sekunder. ”För det första så ska vi inte jobba mer med asfalt i Stockholm. Vi ska specialisera oss och börja erbjuda arbeten med asfalt till större aktörer i Stockholm. För det andra så tillhör jag inte personalen – Jag äger hela firman. Så om du vill börja jobba med asfalt på Stockholms bästa bolag så får du se fram emot att ha mig som chef vettö!” sa han med glimten i ögat.

Jag hann tänka att jag fanimej alltid har tyckt väldigt bra om Micke. Jag förstod aldrig riktigt varför vi slutade umgås med varandra. Har ni någon sådan relation? Ni vet, någon ni alltid har haft väldigt roligt med så fort ni träffats. Där allt bara flyter som vatten i relationen, men ändå ses ni aldrig. Så är det för mig med Micke, killen som jobbar med asfalt i Stockholm. Killen som dessutom blev min chef och som varit det under mina två senaste yrkesverksamma år.

Är han lika bra chef som vän tror ni?